9 januari - En sådan där dag när man påminns att man nog befinner sig på en av de vackraste platserna på jorden

När jag gick upp i morse sken solen nästan igenom persiennerna och jag visst att idag skulle det bli en bra dag med riktigt fint väder. När jag däremot gick ut på min löprunda runt halv tolv blev jag väldigt förvånad när jag möttes av gårdagens dimma som fortfarande låg kvar vid stranden. Själva löprundan var väl heller ingen höjdare, idag heller. Tror min promenad igår inte var så bra för mina benhinner och dessutom har jag sprungit mycket asfalt och i början av säsongen när jag inte riktigt är i den formen som träningsprogrammet säger är det kanske inte det bästa. Så jag sprang uppe i Shoreline Park på gräset. Inte för att det är något fel, det är min favorit park här men den är inte så stor så man får springa varv vilket jag helst undviker.

Sedan gick jag hem och duschade fort för jag tänkte utnyttja den fina dagen så gott jag kunde. Jag gjorde några mackor och tog med mig min bok och gick till West Campus och satte mig där på en bänk i solen. Sådant jag aldrig hinner eller tar mig tid att göra annars. Jag läste faktiskt ut min första bok här i USA just idag. Jag hade det verkligen jätte lugnt och skönt där med min bok, goda mackor och en fantastisk utsikt. Det är sådana saker jag behöver i mitt annars väldigt stressiga liv. Det var till och riktigt varmt vilket var jätte skönt.

Sedan gick jag hem en stund eftersom jag bor så väldigt nära nu. Då märkte jag att jag hade 5 missade samtal från ett väldigt bekant svensk mobil nummer. Frida! Jag ringde upp henne på en gång. Har inte hört hennes röst sen i augusti. Gullunge saknar dig ska du veta!

Solen hade ännu inte gått ner så jag gick ut igen och satt en stund bara på West sedan när solen började gå ner gick jag ner mot Shoreline Beach. Det är nu som det är som allra vackrast här i Santa Barbara. Precis innan solen går ner och staden får färger som aldrig syns annars. Jag gick på stranden och tog massvis med kort och för er som har varit här/bor här vet att man inte burkar kunna gå runt udden men vattnet var nu så lågt att det gick. Så jag gick längs stranden, tog ännu mera kort och såg hur underbart vackert det faktiskt är. Det går inte förklara men lite bilder kan visa det men bäst är att faktiskt uppleva det. Tyvärr missa jag solnedgången precis men tror jag ska dit imorgon igen och då inte missa solnedgången. Här är några kort från idag.

När mörkret hade lagt sig kom jag hem igen till en tom och tyst lägenhet. Det är så ovant att inget händer och att det är tyst här i Santa Barbara. Man är så van vid att det alltid är något på gång och att det är ljud dygnet runt men inte nu. Många har inte kommit tillbaka från lovet än vilket är förståligt eftersom det är mer än två veckor kvar tills skolan verkligen börjar. Jag börjar däremot på måndag med mina träningar. Dagens middag var efterlängtad. Fiskbullar! Folk tror nog jag är dum som bad mina föräldrar ta med det men det är så svenskt och jag gillar det. Påminner om mina och mammas middagar där hemma. Dagens middagsavsnitt på datorn blev senaste av One Tree Hill. Imorgon väntar ännu en solig dag jag inte tänkte missa.

Jag ska hitta henne...för jag vet att hon finns där någonstans men hur långt bort, vet jag inte.