28 oktober - Every person counts

Idag var det avfärd mot Santa Maria och WSC Championship. Jag kände mig inte nervös men heller inte lugn. Det var en sådan där delad känsla eller rättare sagt ingen känsla alls. Bussresan tog en och en halv timma och när vi kom fram gick vi banan. Det var en väldigt platt bana men det var högt och segt gräs hela banan så det var skulle inte bli ett särskilt snabbt lopp ändå. Jag kände att jag hade ont i halsen och var förkyld även idag och jag hade huvudvärk och var väldigt körd i hjärnan. Uppvärmningen kändes ändå helt okej utifrån förutsättningarna. Det var jag, Paige, Amber, Ivana och Jenn som skulle springa idag. Dom enda av oss som inte har lagt ner säsongen ännu på grund av skador som dom andra har gjort. Som tur är behöver man bara fem styckena i ett lag så vi var precis. Förra gången vi sprang WSC var pre-meet i Glendale, det enda loppet jag inte PR på och då kom vi i mål som sjunde lag. De första åtta lagen går vidare till So Cal Championship så vi hade ett bra utgångsläge och coach hade sagt att bara vi gör det vi brukar så skulle vi klara det. För er som inte vet så räknas alla i lagets placeringar ihop och det laget som får minst poäng vinner i Cross Country.

När väl loppet började gick det ganska bra i början och vi sprang ihop nästa allihopa förut Paige. Tempot kändes helt okej och det gjorde ont men det ska det ju också göra. Jag ville verkligen ge allt idag och känna att jag inte kunde göra något mer än vad jag gjort. Efter första milen (1,6 km) började Ivana trycka upp tempot och vi andra hängde inte riktigt på. En halv Miles till gick Amber upp och försökte komma i kapp Ivana vilket hon till slut klarade. Jag kände att det gjorde verkligen ont i hela kroppen under hela loppet och jag försökte men jag klarade inte hålla deras tempo. Jenn hade halkat efter en del och jag visst att hon var en bit bakom nu. Under sista milen kände jag att jag var tvungen att verkligen ge allt det sista. Det var en ganska stor klunga framför mig på ca 7 tjejer så jag försökte hålla tempo med dom och gick förbi några av dom men klarade inte riktigt alla. De sista tre hundra meterna var något av det värsta jag gjort. Jag gav verkligen allt men klarade bara passera en av två tjejer jag hade väldigt nära framför mig. Jag visste ärligt talat inte om jag skulle klara mig över mållinjen men det gjorde jag men mycket längre kom jag inte. Efter man har gått i mål ska man alltid fortsätta gå en bit för att dom ska ta nummerlappar och liknande. Jag kunde däremot knappt stå på bene så en kvinna som stod vid mållinjen hjälpte mig gå en bit. Efteråt var jag helt skakis och det var en sån urladdning. Jag började nästan gråta av utmattning. En sådan känsla när man inte har någonting kvar. Jag gick i mål efter Paige, Ivana och Amber på 22:54. Så jag PR även den här tävlingen. Amber gjorde ett riktigt bra lopp och Ivana gjorde också ett bra lopp. Paige kom sjua av de hundra startande så det säger väl det mesta. Jenn kom i mål på 25 minuter, vilket är 2 minuter under hennes PR. På nedjoggningen spydde jag typ för jag var så trött och så utmattad. Killarnas gjorde inte riktigt vad dom skulle förutom två av dom. Efter bådas lopp fick vi reda på resultaten. Coach kom med ett leende och ville prata med oss, jag trodde då att nu är det klart. Bakersfield nästa fredag! Han börjar med och fråga oss hur vi kände för loppet hur vi hade presterat och liknande. Sedan säger han:”Like I have sad before, every person counts.” Sedan säger han att idag var inte dom små siffrorna på våran sida. Vi var nionde lag och åtta går vidare. Det åttonde laget var tre (!) poäng före oss. Tre placeringar! Jag blev väldigt besviken men jag vet att jag hade inte kunnat göra mer än jag gjorde. Jag tror inte någon hade kunnat det, förutom Jenn möjligtvis vilket hon sedan också nog kände. Jag märkt på henne att hon tog det hela en hel del som sitt fel. Jag tror hon hade kunnat ge mer än hon gjorde. Jag tror verkligen det och jag tror hon också insåg det. Det är för jävligt när det är så små marginaler. Så det blir inget mer tävlade för min del den här säsongen. Det känns väldigt konstigt. Känns knappt som den hade börjat innan den var slut. Men jag gjorde vad jag kunde. Paige gick däremot vidare individuellt men hon var också den enda av oss tjejer. Killarna gick inte heller vidare men dom var långt efter, däremot hade dom två killar som gick vidare individuellt. Jag är fortfarande grymt besviken och ville verkligen, verkligen gå vidare. Nu ska jag däremot inte sluta träna. Ja gillar det verkligen och vi ska fortfarande träna men det blir på en lägre nivå nu tror jag. Vi får veta allt sådant på torsdagens möte. Jag har inte riktigt mer ord för det jag tycker bara det är sjukt tråkigt.

På hemvägen åt vi först mat på något snabbmatställe, det blev något kycklingställe. Sedan bar det av hem mot Santa Barbara igen. Jag var grymt trött och frusen och kände mig halvbra på vägen hem. Många var ganska trött och somnade på hemvägen. Jag har däreomt så svårt för att sova på bussen, det blir ju aldrig bekvämt. Så jag och Chris lyssnade på hans Ipod och halvsov hela vägen hem till Santa Barbara. Väl tillbaka igen vid åtta var man väldigt seg så jag gick upp och lämnade in mina grejer i omklädningsrummet och sedan fick jag skjuts hem av Ivanas mamma. Sedan var den här dagen och även säsongen över.