29 mars - A day with ups and downs

Dagen startade med ganska dålig nyheter. Jag hade fått ett mail med mitt Financial Aid Award från skolan i NY. Och jag hade inte fått några av de stipendierna jag i stort sätt var garanterad och det hela stämde väldigt dåligt. Jag försökte ringa hela morgonen till skolan för att få hjälp utan någon större lycka. Jag ringde tränare och prata in ett meddelande på hans telefon om att jag behövde hans hjälp och skickade honom sedan ett mail. Som det såg ut nu så räcker inte pengarna jag får därifrån även om det är mycket, men inte tillräckligt. Så jag hoppas helt enkelt på att det är fel. Coachen mailade mig sen och sa att han skulle hjälpa mig så vi får hoppas på det.

På morgonen idag gick jag på en promenad hostande men det gick ändå okej. Jag kunde inte bara vara inne. Jag såg alla springa och ville bara springa med. Det var länge sen jag haft en bra löprunda oh jag kan inte annat än säga att jag saknar det. Jag älskar springa men det har varit så mycket problem det senast att det inte varit kul. Jag saknar den lyckan det normalt ger mig. När man springer där med världens största smile och bara är så lycklig.

Jag kände mig lite bättre idag till min glädje så jag och Leigh spenderade eftermiddagen utanför oss och solade. On läste och jag pluggade för jag var tvungen att i alla fall ha ett utkast klart på mitt arbete som ska in på måndag. Jag tror faktiskt jag har lyckts få ihop det nu till min glädje. Men det tog hela dagen i stort sätt.

Dessutom har jag förhoppningsvis fixat min telefon nu. Vi hoppas, hoppas!

Imorgon bär det av ner mot LA för att möta mina föräldrar! Det ska bli väldigt kul att se dom och få åka iväg. Dessutom ska vi ner till San Diego i slutet av veckan vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Dessutom blir det Santa Monica, Newport och andra stränder neråt.

Idag fick jag nästa panik! Jag vill inte lämna SB! Jag har nu nästan exakt två månader kvar. Alla som är här och SB över lag, hur ska jag kunna lämna det. Det är mitt andra hem och har varit mitt hem i två år nu snart. Jag önska jag också var en freshman som alla mina andra kompiar här är så jag bara hade klargjort ett år här nu och inte två. Så jag hade haft chansen att stanna ännu ett år. Det hade varit underbart. Speciellt när min framtid känns väldigt oviss ut just nu. Det hade varit tryckt att få stanna här ett år till och göra det jag gör nu. Tyvärr är det i stort sätt omöjligt. Det är hemskt att tänka på. TVÅ månader! Hjälp!