21 november - The big day: It is California State Championships 2009

Jag vaknade innan vi var tvungen att gå upp och även om det var himmelska sängar var det svårt att sova under natten. Vi fick ändå lagom med timmar så det var inget att oroa sig för. Vi fick egentligen inte gå ner och äta hotell frukosten men jag hade pratat med coach innan på kvällen och fått tillåtelse att äta där istället för jag ville ha min vanliga gröt. Sådana där tillfällen är det inte läge att äta sådant man inte är van vid. Vi kom senare iväg mot Woodwark Park där tävlingen gick. Idag hade min panik nervositet gått över till en mer positiv nervositet och benen kändes bra idag vilket var en enorm lättnad.

Det var kallt idag och vi hade en del tid innan uppvärmningen så vi hade på oss de mest vi hade med oss. Värdet var däremot fint och det skulle inte bli några större problem med kylan även om vi bara springer i linne och shorts. Däremot hade coach fixat vantar och långarmade tröjor till oss som vi kunde springa i om det hade varit kallare än vad det var. Uppvärmningen kändes sen bra och det gör så mycket och då kan jag tro på mig själv mera vilket är viktigt. Alla förberedelser hade gått bra och nu stod vi på startlinjen för sista loppet för säsongen. Det var 26 lag med, 200 tjejer så det var ett stort startfält. Startskottet kom lika överraskande fort för mig som för alla andra. De pratade väldigt otydligt innan och helt plötsligt skjut de bara. Starten var ganska hysterisk eftersom det var ett stort startfält som också var väldigt brett men inom 200 meter så smalnande bana av drastiskt så alla ville komma ut fort. Det gick däremot bra men den första halva kilometern gick fortfarande än den brukar för mg och många andra. Sedan började man komma in i ett bättre tempo och placering när det hela lugnat ner sig. Då insåg jag att jag inte hade fått igång min klockan som jag trodde så nu hade jag ingen tid att gå på. Det var en väldigt jobbig upptäckt mentalt eftersom jag alltid springer med klocka och efter min klocka även om jag visst springer på ansträngning också men tiden ger än bra hjälp när man inte riktigt vet om det går för fort eller långsamt under loppet. Alex kom ut några meter framför mig och det blev ca 10 meter mellan oss vilket höll sig i stort sätt hela första halvan av loppet. Efter första milen var jag som sagt 10 meter bakom Alex och Emelie var någonstans bakom mig men var visste jag inte alls. Framför Alex låg Erika bara 20 meter och jag var rädd att jag gått ut för tufft och vågade inte riktigt ta ikapp Alex men rädslan för att senare dö totalt. Däremot vet jag att jag kan springa med henne i vanliga fall så jag vet nu inte i efterhand riktigt vad jag vara orolig för. Däremot hade jag ju ingen koll på tiden vilket var frustrerande. Andra milen var där jag tappad. Det gick helt okej men jag gjorde det för bekvämt och tryckte inte tillräckligt. Sista milen däremot ökade jag och tryckte på mera. Alex låg fortfarande 15 meter framför och jag började inse att det skulle bli tufft att ta igen. Dessutom såg jag Seanie precis framför henne vilket oroade mig för det var inte i närheten av vilken tid hon ville få. Jag tryckte på det sista och kom i mål och klockan visade någonting runt 21:30. Det var en enorm besvikelse för målet var låga 21 och egentligen under 21 minuter. Det här var inte i närheten av vad jag ville. Dessutom var det en ganska flackbana så jag hade tillfället den här tävlingen att göra en bra tid. Alex och Seanie hade kommit in 10 sekunder innan mig och jag mötte en storgråtande Seanie slängande sig i armaran på mig säga Jag hade ett så dåligt lopp Sarah. Hon var så besiken på sig själv. Hon har ju varit skadad hela säsongen men för två år sen sprang hon banan en minut fortare och tjeje hon brukar springa med sprang på 18:45 ungefär. Jag börja också gråta för allt. Det var sista loppet och min tid var inte vad jag ville alls. Det var en sådan urladdning också, och känslomässigt tillfälle.

Efteråt kom coach fram till oss och berömde oss ändå även om vi inte hade presterat som vi hade kunnat och hoppats på. Dessutom kom en tränare fram till mig från Notre Dame de Nour University i San Fransisco området. Han tala om att han mer än gärna ville ha mig med i deras lag nästa år och att jag kan få stipendier för att springa med dom och även akademiska förhoppningsvis. Jag var ganska överrumplad och helt slut efter loppet. Han fråga mig en del frågor och berätta om skolan och gav mig information och tyckte jag skulle tänka på det. Problemet är att det är en dyr skola och även om jag får stipendier så räcker det långt ifrån till alla kostnader där. Efteråt kom min tränare fram till mig och sa att det är en riktigt bra tränare och nu efteråt så har jag fått reda på att han är en enormt bra löpare, han heter Jim Sorensen och är världsrekordhållare på 800m och 1500m och har amerikanskrekordet på milen som en master runner, dvs om man är över 40 år vilket han bara blev för några år sen. Deras XC lag spring i Division II med riktigt bra skolor däremot är inte NDNU rankat särskilt högt och har inga särskilt bra löpare just nu men de har bra resurser och har börjat satsa mer på laget nu. Jag ska kolla mer på skolan och nog höra av mig sen men pengar är ett problem när det gäller det.

Efter tävlingen togs massvis med kort av alla försälrar som var där och kolla och det var prisutdelning som vi faktiskt hade en person med på. Mark kom sjua totlat i hela killoppet vilket är väldigt imponerande. Han är en löpare utöver det vanliga och det är kul att han faktiskt är med i vårt lag. Sedan efter kom resultaten och, Jag hade kollat fel helt och hållet på min tid. Jag hade sett fel på en minut. Jag hade sprungit på 20:45!!!! 20:45, jag hade klarat mitt mål och äntligen kommit under 21 minuter! Jag trodde knappt dt var sant först men det var det, jag hade tydligen varit så trött när jag kom i mål att jag kollat fel på tiden. Dessutom bra jag förmodade att det var 21:30 när jag kom över mållinjen för det hade inte varit något toppen lopp för min del alls. Det var så skönt att få avsluta säsongen med en bra tid ändå även om loppet inte kändes perfekt men tiden var bra nog för mig att vara nöjd. Vem skulle kunna tro att jag skulle kunna springa så här fort, när jag för ett och ett halvt år sen sprang 5 km tre gånger i veckan och tyckte jag var bra och att det räckte gått och väl.

Till slut kom vi sedan tillbaka till vanen och packade in alla sakerna för att lämna det här State Championship bakom oss och Fresno för at återvända till Sana Barbara igen. Det var en känslomässig dag men helt klart värt det. Jag fick däremot väldigt huvudvärk på vägen hem när allt släppte. Bilresan hem tog fem timmar och vi han med det ena och det andra, bland annat se lite One Tree Hill på Seanies data vilket underhåll oss någon timme eller mer. Resan hem var däremot seg men till slut anlände vi igen i SB. På kvällen gjorde jag sen inte mycket mer än såg på Gossip Girl för jag var helt slut. Jag måste säga att ag är stolt över mig själv och vad jag har presterat på så kort tid. Jag kom till Santa Barbara förra hösten och började då springa seriöst och nu har jag sprungit State Championship på 20:45, 5km. Ibland får man påminna sig själv om det.

Fullständigt resultat hittar du här: http://www.directathletics.com/results/xc/2507.html